Förlossningsberättelse. . .

Söndagen den 10 april körde jag Lucas till jobbet då han hade jobbehelg, jag var lite orolig att det skulle dra igång när han inte var hemma. När jag kom hem igen gick jag en runda med chica, kände mig lite halv kass med huvudvärk som jag hade haft från och till i en vecka ungefär. Kände mig precis som innan en förkylning, kunde inte vara upp så jag gick och la mig i sängen för att vila. Somnade ganska så snabbt och vaknade sedan upp ur en hemsk mardröm efter 3 timmar sovandes som en stock. Jag hade en liten aning om att det kanske var dags, jag hade läst att många hade känt sig sjuka några dagar innan det drog igång men jag vågade inte hoppas. På kvällen där sen så tog jag några bilder på magen och sen vet jag att jag sa till Lucas, " Tänk så sätter det igång inatt?. Vi gick och la oss relativt tidigt då Lucas skulle iväg till jobb morgonen därpå. 
 
Vid 00:30 ca så vaknade jag av att jag kände en svag mensvärk, gick upp för att gå på toaletten och tänkte att jag kanske bara hade ont i magen. Men det släppte inte och jag gick en gång till för att jag åter igen trodde att det var det. Somnade sedan om lite lätt, vaknade nästan direkt igen med ännu mer mens smärtor. Denna gången var de mycket kraftigare och jag kände ganska direkt att smärtan satt sig i ryggen på mig. Några dagar innan hade min mamma berättat att hennes värkar satt sig som mest i ryggen på henne. Då visste jag att det var på riktigt, värkarna kom redan då ganska så regelbundet. Mellan 7 minuter och 5 minuters mellanrum, jag började googla på värkappar att ladda hem, sökte på massa om hur värkarna skulle kännas och när man skulle ringa in osv. Jag fick redan nu andas igenom värkarna för att kunna stå ut, vid 01.30 väckte jag Lucas och sa att mina värkar hade antagligen börjat och att det var dags. Han hoppa ur sängen och jag började se hur nervös han blev, vi visste att det skulle sätta igång vilken dag som då vi hade gått över 1 vecka. { Bara några dagar tidigare hade vi varit på tillväxt ultraljud och blivit erbjudna att göra en hinnsvepning för att "sätta igång" men jag tackade nej, då jag ville att det skulle sättas igång av sig själv. Vi fick en ny tid på Tisdagen veckan därpå, då hade jag bestämt att var han inte ute innan det så skulle de få göra en hinnsvepning. } 

Åter till värkarna som blev allt mer stärkare och jag fick verkligen koncentrera mig med andningen, Lucas fick hjälpa mig hur jag skulle andas då jag nästan börja hyper ventilera. Jag sa till Lucas ska det verkligen gå såhär snabbt och ska verkarna komma sådär regelbundet redan nu. Från att inte ha känt någonting alls till att helt plötsligt ha intensiva värkar. Vid 02:30 ringde jag Lucas mamma som skulle köra in oss och meddelade att det nog var dags idag, frågade henne ifall jag redan nu skulle ringa in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle ringa och rådfråga, så det gjorde jag och då hade jag 5 minuter mellan mina värkar. De bad mig gå och ta en varm dusch, ta alvedon och ta värmekudde om magen/ryggen och att försöka vila mellan värkarna. Jag gjorde som hon sa och gick in i duschen, stod där ett tag och sedan gick jag ur för det var för jobbigt att andas utan Lucas hjälp och stöd. Satt sedan med värme kudden om ryggen så fort jag fick en värk, det gjorde så fruktansvärt ont om ryggen. Det kändes som den skulle brytas mitt av och hur jag än stod eller låg så gjorde det så ont, jag hade inte alls ont i magen konstigt nog. Utan den jobbiga smärtan satt sig verkligen i ryggen. 
 
3 timmar senare ringde jag in till förlossningen igen och berättade hur det låg till, mina värkar var fortfarande med 5 minuters mellanrum och nu var klockan runt 06:00, värkarna blev allt mer intensiva och varade längre än tidigare. Här började värkarna komma allt mer oregelbundet, mellan 8-5 minuters mellanrum. Minns att jag tyckte det var jobbigt att de aldrig blev mindre mellan värkarna, jag ville ju komma in och bli undersökt. Men jag/vi kämpade vidare ute i soffan, satt med både värmefilt och värmekudde om ryggen och jag minns att solen sken in genom fönstrerna. Nu började det bli väldigt outhärdigt att ta värkarna och jag kände mig väldigt trött, var hungrig men så fort jag försökte äta så kräkte jag upp det igen. Klockan blev 08:30 ca och då ringde jag åter igen in till förlossningen och berättade att jag inte längre kunde bli hemma, att värkarna fortfarande var med 5 minuters mellan rum men att de blev mer och mer intensiva, jag började även få dubbelvärkar. De bad mig komma in på en kontroll, de hade fullt för tillfället men att det skulle bli ledig under dagen. Lucas mamma kom och hämtade oss och innan 10:00 var vi inne för en kontroll. 
 
Vi fick komma in på ett undersöknings rum och där kom en barnmorska som satte ctg och den visade även den 5 minuter mellan värkarna. Hon kollade sedan hur öppen jag var och jag var endast öppen 2 cm, men hon gjorde nog så att slemproppen släppte då jag började blöda en del. Hon gav mig lite värktabletter och bad oss åka hem och vila igen, vilket jag förstod då jag bara var öppen 2 cm så klart. När vi stod och väntade på Lucas mamma vid förlossningen så började värkarna dra igång ännu mer, jag fick stå och hänga om Lucas och knipa i hans hand och min ena hand masserande vid svanken. Vi åkte sedan hem till Lucas föräldrar då de var närmre förlossningen när de väll var dags att åka in på riktigt. Vi satt i köket och försökte äta lite, mellan mina värkar var jag som vanligt och allt var bra, men när en värk väll kom så kunde jag inget annat än att fokusera på att andas för att de skulle försvinna snabbare. Nu var klockan runt 11:30 och värkarna kändes mer och mer intensiva och de kom allt tättare. Efter några timmar av envishet så sa jag tillslut att nu orkar jag inte mer, vi måste åka in nu. De var nu så pass stärka så att jag själv inte kunde ringa förlossningen så Lucas mamma ringde till mig och sa att nu måste hon få komma in och de bad oss att komma in. 

Nu var klockan runt 14:30 och vi var framm 14:40 någongång, blev insläppta och så fick vi vänta en liten stund på att vi skulle få ett rum. Sedan kom där en barnmorska som visade oss till vårat rum, ett riktigt förlossningsrum och nu var det på riktigt. Jag fick hoppa upp på sängen och ctg kopplades och sedan kom en barnmorska in och kollade hur öppen jag var. Då var jag bara öppen 3 cm och jag minns att jag blev paff att jag endast hade öppnat mig 1 cm från 10:00 till kl 15:00 och blev så besviken. Tankarna gick och jag hade sett framför mig att vi skulle behöva stå ut en hel natt till, värken i ryggen gjorde så ofantligt ont så jag inte stod ut så mycket längre. Barnmorskan föreslog att jag kunde få ta och sitta i ett varmt bad för att se om värkarna blev bättre utav det, så jag fick då en rock och nättrosor att byta om till. Sedan gick jag och Lucas till ett annat rum där dom hade tappat upp ett varmt bad till mig och satt fram saft / vatten. Jag satt mig i badet och kände direkt hur obekvämt det kändes, att behöva vara stillasittande var jobbigt. Efter en liten stund kom min undersköterska som hjälpte mig in och sa åt mig att lägga mig ner istället, och när värkarna kom skulle jag spola varm vatten på magen för att lindra. Jag låg nog i badet i 1 ½ timme ungefär. När jag tillslut kände att nu kan jag inte ligga här mer och sa till Lucas att en värk till sen så måste jag byta ställning eller läge. Då kommer det en jäkla värk som jag nästan känner att jag måste byta läge nu på en gång, men då känner jag bara något som forsar ut mellan benen och de var då vattnet som gick i badet. Värken bara försvann helt och hållet, vi ringde på personalen och berättade att vattnet hade gått. De bad mig gå ur badet och komma tillbaka in på vårat förlossningsrum. När jag reste mig upp så forsade det ännu mer och de var en konstig känsla, men vi gick tillbaka in på rummet och under gången till rummet fick jag nog 2-3 värkar som var så intensiva. 

När vi kommer tillbaka in på rummet är klockan ungefär 16:30. så kollade dom åter igen hur öppen jag var och nu var jag öppen 8 cm. Jag hade alltså öppnat mig från 3-8 cm i badet, så bad gjorde nytta plus att vattnet gick som säkerligen också gjorde sitt. När hon undersökte mig sa hon först att jag var öppen 10 cm men det var bara 8cm. De blev själv paffa hur snabbt allting gick, jag hade fortfarnade inte fått någon smärtlindring. De hade frågat om jag ville ha epidural men jag hade sagt nej och nu var det inte lönt längre. Jag fick lite lustgas inkopplat och fick börja andas i masken, fy vad yr och svimfärdig jag kände mig efter första taget. Fick lite panikkänslor när jag andades i den, jag tyckte heller inte att den tog bort smärtan men när jag väll fick hjälp med andningen så gick det lite bättre. Men smärtan i ryggen kvarstod och de gjorde så ont, barnmorskan föreslog att jag skulle testa sterila kvaddlar. Hon förberädde det till mig, hon sprutade in 4 sprut i ryggen och det brände något fruktansvärt. Men nästan direkt så tog de bort smärtan i ryggen vilket var så extremt skönt. 17:00 ca kände jag det där klassiska att " Nu måste jag gå och bajsa ", de tryckte på så mycket att jag inte kunde hålla emot. Jag fick byta ställning från ryggen till knästående lutad framåt så att trycket skulle lätta, men de blev bara värre och värre.

Jag var tvungen att lägga mig på rygg igen och sedan på sidan i några värkar, försökte följa med och låta kroppen sköta det, men de var så jäkla svårt att inte trycka på. Jag tror jag sa flera gånger att nu kommer han, jag kan inte hålla emot mer och då undersökte de mig igen och då var jag öppen 10 cm och det var då dags att börja krysta. De alla var paffa och min barnmorska & undersköterska som skulle ta hand om mig var inte där, utan de var några andra som hade fått gå in istället imed att allt gått så fort. Men efter ett tag kommer de in och ser lika förvånade ut att de redan var dags, de började förberedda med allt och jag vet att jag frågade om de redan var dags. De kollade på mig med ett leende och sa att ja nu är det snart dags att börja krysta, de förklarade för mig hur jag skulle göra och lyckan inom mig och pirrigheten kom som en storm. Lucas grät och jag låg där i ett lyckorus, att snart kommer våran son till världen. De var en så konstig känsla att snart ligger vårat barn på mitt bröst, de var så svårt att koppla. Jag förstår nu hur svårt det måste vara för partner att stå bredvid och inte kunna göra något för att ta bort smärtan, fy asså men Lucas var helt fantastisk som bara var nära mig hela tiden och peppade mig. 

Klockan var 17.25 när krystvärkarna började, när de hade förberett allting så var det dags att börja krysta. { Jag minns att jag blev så förvånad över att det redan var dags, allting hade gått så fort & jag hade förväntat mig att det skulle ta längre tid } 
 
Efter några krystvärkar så kommer det plötsligt in 3 stycken, en barnmorska en undersköterska och så en Elev. Jag förstår inte varför men det var så att bebis hade blivit påverkad av något. Så han behövde komma ut fort, de pratade tyst om att fixa med sugklocka. Det hörde jag såklart och blev livrädd och undrade då om något var fel. Men min undersköterska lugnare mig med att det gick fint och att jag bara behövde lite hjälp på vägen så skulle allt gå fint. Men jag var livrädd för den där sugklocka och fick lite smått panik inombords. Men min barnmorska sa sen att vi väntar lite och ser, en annan barnmorska står bredvid mig. Hon säger att hon kommer att lägga sig på min mage och trycka för att hjälpa till och jag sa ok visst. 
 
Hon bokstavligt talat slängde sig över mig mage och tryckte allt vad hon hade. Det gjorde lite att jag inte orka krysta så pass som jag annars kanske hade orkat, hon tryckte ut all min luft som jag hade hämtat andan för. Men efter kanske 3-5 krystvärkar med hennes hjälp så kom han äntligen ut 17.59. Med navelsträngen runt halsen, blev åter igen livrädd men barnmorskan tog bara över den igen och tack och lov var navelsträngen så pass lång så att det gick, sen efter någon sekund skrek han. Jag fick upp honom på bröstet.
 
Vilken känsla det var att äntligen få träffa den lilla personen som legat i magen i 10 månader. Att få se att han hade alla kroppsdelar och var så underbart fin, älskade du. Jag hade svårt för att greppa att han hade legat i magen några sekunder innan, obeskrivlig känsla. En fantastisk upplevelse och Skulle så gärna vilja uppleva det igen någon gång i framtiden. 
 
Jag har en väldigt fin och bra upplevelse av förlossningen, det kunde inte ha gått bättre än vad det gjorde och med världens gulligaste personalen den dagen så blev det nästintill perfekt. 
 
Han vägde 2680 g och var 49 cm lång. Vår lilla älskade son. 
 
Svullen som vet inte vad men världens lyckligaste och älskade Vincent ♥
Vincent 0-3 månader | |
#1 - - Frida:

Åhh grattis!

Svar: Tack :)
Amanda Magnusson

Upp